Varför Islandshäst?

Tänk att det fortfarande finns hästar som kan ge mig hjärtklappning trots att de bara uppenbarar sig på bild, visar upp sig i hagen eller bara glimtar förbi på en kurs eller tävling. Att de få fantastiska stegen som unghästen på gården som visar, av överraskning när jag oväntat dyker upp med en ny saltsten, kan ge mig gåshud av förtjusning.

Det måste vara därför man fortfarande sysslar med denna sport - För glädjen och upprymdheten när man ser en häst som tilltalar mig som person så mycket att det triggar igång det autonoma nervsystemet. För förväntningarna det skapar i ridningen och för tillfredsställelsen de (få) gånger allt fungerar som i fantasin.

Vilken tur också att det finns en häst för varje människa, att vi alla har olika bild av vad som är den viktigaste egenskapen och att de flesta av oss någon gång får uppleva den där hästen som vi känner oss lyckligt lottade att få sitta på.

Vidun är dräktig, oskodd och inte riden på tre år. I går tog jag med tränset till hagen och red henne barbacka - HON ÄR MIN HÄST!

Dagens bild föreställer Vidun och hennes dotter Vidja på ett foto som visserligen inte ger mig gåshud, men som istället gör mig alldeles varm i hjärtat.