En karamell att suga på länge är lektionen jag fick av Bettan på hennes underbara Lusitano Rossio. En så välriden och fin häst och en ägare som verkligen förstår att uppskatta hans kvalitéer. I bland blir det verkligen tydligt hur lite koll man egentligen har på sin kropp och hur mycket man egentligen gör i ridningen som är helt onödigt. Varje signal som ges till hästen har som syfte att säga något. Men ofta ger vi signaler utan att förvänta oss någon respons på dem och de flesta hästar vi sitter på har lärt sig att inte lyssna på allt vi säger.
En så lydig häst som Rossio ger resons på kommunikation omedelbart och svarade mina uppenbart klumpiga hjälper med att bjuda på passage och piaff då jag egentligen bara ville göra en övergång från skritt till trav. Man talar ofta om ryttarkänsla och att det är "något man föds med". Visserligen är jag benägen att hålla med om att vissa har en otrolig ryttartalang som inkluderar just ryttarkänsla, men jag är också av den starka övertygelsen att det är något som man faktiskt kan träna upp. Ryttarkänsla handlar egentligen om förmågan att känna in hästens rytm och rörelser samt att ha kontroll på sin egen kropp.
Dagens bild föreställer Rossio och Bettan förstås.
Tack Bettan och Rossio för att ni vidgade mina vyer och gav mig något att jobba vidare på i min ridning. Nu är det dags att börja lära sig att rida... På riktigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar